Idag skulle vi ha bildat en mänsklig kedja mellan järnvägsstationen och Tajrish, i norra Teheran. Jag kom överens med A och N att vi skulle gå från Park Way. Vi klädde oss i vanliga kläder och bestämde att om vi blir stoppade så ska vi bara säga att vi ska på bio. Trafiken var tät och många tutade, precis som det varit förut. På de platser där man misstänkte att folk kunde samlas så fanns det gott om polis, basij och militär. Jag kom att tänka på den kedjan vi bildade före valet – den gröna mänskliga kedjan som gick samma väg. Den dagen var alla gröna och glada, men idag är alla svarta och sorgsna. Åh herregud! Allt det här känns som en mardröm!
Vi går in på gatan där Biografmuseet möter Valiye-Asr. Där står ungefär 40 basij. Det är unga pojkar, alla från landsbygden, deras händer och ansikten är smutsiga. Jag ser många kvinnor på gatorna. Det är generellt väldigt mycket kvinnor närvarande. Vilket inte är så konstigt, med tanke på hur vidrigt det har varit för oss under de senaste fyra åren. Den nya sedlighetspolisen har inneburit en stor fara, mest för oss unga kvinnor, men äldre kvinnor har inte heller gått säkra. De har krävt att vi ska ha vida och långa klädesplagg, de har förbjudit de sjukaste saker, allt som blivit på modet (tex att stoppa in jeansen i stövlarna). De som inte lydde de nya sedlighetsreglerna blev fängslade, förhörda och fruktansvärt illa behandlade. Fast före valet så tog regeringen bort sedlighetspolisen. Samtidigt så släppte censuren igenom en film som de helt klart hade förbjudit om det inte varit val. Och så lät de Moderna Museet öppna sin samling för allmänheten igen. Fy fan, vad den här regimen är korkad!
Vi närmar oss Tajrish. Jag hör plötsligt en äldre kvinna som skriker. De slänger tårgas mot oss, så att folk ska skingras. Lite längre fram ser jag hur människor har samlats på torget, de står och tittar åt andra hållet, jag ser inte vad de tittar på. A säger att det är en strategi, folk låtsas att det händer något på andra sidan, för om det låtsastittar så kan de stå stilla, samlade, tillsammans. Det är ett sätt att samlas utan att bilda en folksamling. Folksamlingar är förbjudna och de skingras av Basij, med alla till buds stående medel...
På nätterna hörs fortfarande ropen ”Allah-o akbar!”. Det går fortfarande inte att skicka sms. Även om sms-tjänsten börjar fungera så tänker vi bojkotta den. Vi tänker inte heller betala el- och vattenräkningarna. Det blir en oorganiserad medborgarstrejk!
Niki
onsdag 1 juli 2009
torsdag 25 juni 2009
Onsdag 24 juni 2009 kl 01.45
Jag har varit i chock efter i lördags, jag har inte kunnat skriva ett ord. Jag tror vi alla behövde tid att bearbeta det som hände. Kanske vi har vant oss nu. Kanske till och med jag har vant mig. Nej, nu ljuger jag. Sånt här kan man aldrig vänja sig vid.
Idag var demonstrationerna inte lika omfattande som i lördags, men folk samlas snabbt och i små grupper runt om i stan, sen avlägsnar de sig fort från platsen. Basij-milisen syns fortfarande på gatorna med sina motorcyklar och batonger. De är speciellt aktiva på kvällar och nätter. De stoppar bilar och undersöker om man har bilder, affischer eller gröna band med sig. Om du har det så är det kört, de tar dig direkt.
På radio och teve visar de ingenting annat än lögner. Hela tiden, bara lögner. Igår visade teve en basij-kille som blev slagen, en kvinna höll nere honom medan andra personer slog. Men filmen om Neda som har skakat en hel värld, den visar de inte.
På teve visar de också Shirin Ebadi (nobelpristagaren) och Mohsen Makhmalbaf (filmregissören) som om de vore fiender, som om de ville förinta landet. Jag vet inte vad jag ska säga. Vad annat än avsky kan man känna inför alla dessa lögner, all denna grymhet? Före presidentvalet, när jag såg hur alla använde grön färg överallt och hela tiden, så tänkte jag att jag hade fått nog av grönt, att jag var trött på färgen. Men nu använder ingen färger längre, allt är bara svart. De dödas färg. Vi klär oss i svart för ALLA DÖDA MÄNNISKORS SKULL.
Jag blir inte kvitt Nedas ansikte. Hennes sista andetag vill inte lämna mig. Jag vet inte vad jag kan göra. Folk ropar fortfarande Allah-o Akbar kl 22.00 varje kväll. Först börjar kvinnorna och efter tio, femton minuter ansluter männen sig till kören. Jag vet inte om det är samma sak på andra gator, men här är det så.
Det är skrämmande. Vi protesterar i TYSTNAD, men de dödar. DÖDAR!
Neda, du slapp uppleva det här, men jag lovar att vi ska ta tillbaka DIN RÖST!
Niki
Idag var demonstrationerna inte lika omfattande som i lördags, men folk samlas snabbt och i små grupper runt om i stan, sen avlägsnar de sig fort från platsen. Basij-milisen syns fortfarande på gatorna med sina motorcyklar och batonger. De är speciellt aktiva på kvällar och nätter. De stoppar bilar och undersöker om man har bilder, affischer eller gröna band med sig. Om du har det så är det kört, de tar dig direkt.
På radio och teve visar de ingenting annat än lögner. Hela tiden, bara lögner. Igår visade teve en basij-kille som blev slagen, en kvinna höll nere honom medan andra personer slog. Men filmen om Neda som har skakat en hel värld, den visar de inte.
På teve visar de också Shirin Ebadi (nobelpristagaren) och Mohsen Makhmalbaf (filmregissören) som om de vore fiender, som om de ville förinta landet. Jag vet inte vad jag ska säga. Vad annat än avsky kan man känna inför alla dessa lögner, all denna grymhet? Före presidentvalet, när jag såg hur alla använde grön färg överallt och hela tiden, så tänkte jag att jag hade fått nog av grönt, att jag var trött på färgen. Men nu använder ingen färger längre, allt är bara svart. De dödas färg. Vi klär oss i svart för ALLA DÖDA MÄNNISKORS SKULL.
Jag blir inte kvitt Nedas ansikte. Hennes sista andetag vill inte lämna mig. Jag vet inte vad jag kan göra. Folk ropar fortfarande Allah-o Akbar kl 22.00 varje kväll. Först börjar kvinnorna och efter tio, femton minuter ansluter männen sig till kören. Jag vet inte om det är samma sak på andra gator, men här är det så.
Det är skrämmande. Vi protesterar i TYSTNAD, men de dödar. DÖDAR!
Neda, du slapp uppleva det här, men jag lovar att vi ska ta tillbaka DIN RÖST!
Niki
måndag 22 juni 2009
Lördag 20 juni 2009 kl 23.55
Det här är en av de värsta dagarna i hela mitt liv. Vi har alla bara gått och väntat på att den här dagen ska komma och att klockan ska bli 16. Speciellt efter Khameneis fredagspredikan igår, där han allierade sig med Ahmadinejad. Vi blev så fruktansvärt upprörda. Karoubi avblåste demonstrationen igår och uppmanade alla sina anhängare att ansluta sig till dagens demo. Den som skulle vara idag klockan 16.
Usch, jag mår inte alls bra. Jag vet inte om jag kan skriva om det här. Det har varit fruktansvärt idag. Redan imorse började radio och teve uppmana folk att INTE samlas. ”Det blir ingen demonstration idag”, sa de, ”alla folksamlingar kommer att bestraffas av polis och militär och alla protester kommer att slås ner”.
Klockan 16.30 åkte vi hemifrån. Det var på tok för sent, men vi åkte ändå mot Enghelab. Men alla vägar var avspärrade av Basij och militär. Grupper större än tre personer stoppades och fick vända om. Vi var fem i bilen. De stoppade oss. Jag klev av och började pratade med några tjejer som satt på trottoarkanten. En av dem hade blivit slagen med batong. A promenerade ensam ner till Enghelab och han har fortfarande inte kommit tillbaka. Jag håller på att bli galen. Mobilen funkar inte. Åh Gud, är du här nu? Finns du? Alla dessa unga människor med planer och mål för framtiden. Jävla skithög! Var är du nu? Är du rädd?
Jag väntar på att telefonen ska ringa, att de ska ringa hemifrån A och säga att han är hemma. Karegar-gatan är full av stenar och krossat glas, och från Enghelab ser jag en otäck rök stiga upp mot himlen. Solen är dold bakom tjocka svarta moln. Allt är otäckt, till och med naturen skrämmer mig just nu. Ett äldre par går bredvid mig på gatan. De säger att de kommer direkt från Enghelab. De har blivit misshandlade. Den gamle mannen säger:
”Vi är här för er ungdomars skull.”
Kvinnan upprepar hans ord och tillägger:
”Vi gjorde fel förut och nu vill vi reparera skadan.”
Det verkar vara många som tänker så, vi ser flera äldre par och föräldrar på gatorna. De flesta hör till det gamla gänget, de som förverkligade revolutionen för 30 år sen. De ångrar sig nu. Min telefon ringer hela jävla tiden, men det är inte A.
Jag har inte använt mitt radband på flera år, men konstigt nog så har jag tagit med mig det idag. Och nu använder jag det för att be böner. Jag har sagt till mig själv att ifall A klarar sig hem helskinnad så ska jag ge 10.000 toman i allmosor till Rad-organisationen. Är inte det konstigt? När man är maktlös så vänder man sig till det övernaturliga.
Det är bestämt att Allah-o Akbar ska ropas en kvart tidigare ikväll. I vårt kvarter har det bara varit vi och en granne till som öppnat fönstret och ropat, och vi har hört ropen från gatorna runtomkring oss. Men ikväll är vi många. Det känns som om det är alla grannar som ropar Allah-o Akbar. De ropar också: ”Död åt diktaturen!”. Jag är så hes av allt skrikande och gråtande så jag inte kan prata längre.
Nu ringer A! Äntligen! Han är hemma. Jag hinner precis tänka ”vad skönt” men så minns jag alla familjer som inte har hört något från sina kära. Kanske är de döda och kommer aldrig mer tillbaka. Hela min kropp är full av hat!
Sopor brinner på gatan, stanken är outhärdlig. En kompis ringer. Vi tappade dem. De fastnade i Enghelab. Hon säger att hela Enghelab och Azadi är dränkt i ett tjockt moln av rök, tårgas och pepparspray. Hon berättar att någon okänd öppnat sitt hem och släppt in dem. De gjorde upp en eld där inne (de sägs att röken av kol är det bästa mot pepparspray). Många ungdomar blev misshandlade. En annan kompis berättar att han med egna öron hörde hur en Basij beordrade de andra att skjuta mot fötterna.
Jag har så ont i magen att jag inte kan andas.
Det sägs att 19 personer har dödats. En bekant till A blev skjuten i benet. En annan av mina vänner såg en ung kvinna skjutas till döds framför henne. Det sägs att klippet finns på Facebook. Jag är som en levande död, jag försöker plugga men det går inte.
Det sägs att telefonerna är avlyssnade.
Jag kvävs till och med här, i mitt eget hem. Hoppas att någon hör mitt rop, att någon och kan hjälpa. Jag brukade älska tuggummin som är beska och starka. Nu tuggar jag bara söta fruktiga, men allt jag stoppar i munnen smakar beskt.
Usch, jag mår inte alls bra. Jag vet inte om jag kan skriva om det här. Det har varit fruktansvärt idag. Redan imorse började radio och teve uppmana folk att INTE samlas. ”Det blir ingen demonstration idag”, sa de, ”alla folksamlingar kommer att bestraffas av polis och militär och alla protester kommer att slås ner”.
Klockan 16.30 åkte vi hemifrån. Det var på tok för sent, men vi åkte ändå mot Enghelab. Men alla vägar var avspärrade av Basij och militär. Grupper större än tre personer stoppades och fick vända om. Vi var fem i bilen. De stoppade oss. Jag klev av och började pratade med några tjejer som satt på trottoarkanten. En av dem hade blivit slagen med batong. A promenerade ensam ner till Enghelab och han har fortfarande inte kommit tillbaka. Jag håller på att bli galen. Mobilen funkar inte. Åh Gud, är du här nu? Finns du? Alla dessa unga människor med planer och mål för framtiden. Jävla skithög! Var är du nu? Är du rädd?
Jag väntar på att telefonen ska ringa, att de ska ringa hemifrån A och säga att han är hemma. Karegar-gatan är full av stenar och krossat glas, och från Enghelab ser jag en otäck rök stiga upp mot himlen. Solen är dold bakom tjocka svarta moln. Allt är otäckt, till och med naturen skrämmer mig just nu. Ett äldre par går bredvid mig på gatan. De säger att de kommer direkt från Enghelab. De har blivit misshandlade. Den gamle mannen säger:
”Vi är här för er ungdomars skull.”
Kvinnan upprepar hans ord och tillägger:
”Vi gjorde fel förut och nu vill vi reparera skadan.”
Det verkar vara många som tänker så, vi ser flera äldre par och föräldrar på gatorna. De flesta hör till det gamla gänget, de som förverkligade revolutionen för 30 år sen. De ångrar sig nu. Min telefon ringer hela jävla tiden, men det är inte A.
Jag har inte använt mitt radband på flera år, men konstigt nog så har jag tagit med mig det idag. Och nu använder jag det för att be böner. Jag har sagt till mig själv att ifall A klarar sig hem helskinnad så ska jag ge 10.000 toman i allmosor till Rad-organisationen. Är inte det konstigt? När man är maktlös så vänder man sig till det övernaturliga.
Det är bestämt att Allah-o Akbar ska ropas en kvart tidigare ikväll. I vårt kvarter har det bara varit vi och en granne till som öppnat fönstret och ropat, och vi har hört ropen från gatorna runtomkring oss. Men ikväll är vi många. Det känns som om det är alla grannar som ropar Allah-o Akbar. De ropar också: ”Död åt diktaturen!”. Jag är så hes av allt skrikande och gråtande så jag inte kan prata längre.
Nu ringer A! Äntligen! Han är hemma. Jag hinner precis tänka ”vad skönt” men så minns jag alla familjer som inte har hört något från sina kära. Kanske är de döda och kommer aldrig mer tillbaka. Hela min kropp är full av hat!
Sopor brinner på gatan, stanken är outhärdlig. En kompis ringer. Vi tappade dem. De fastnade i Enghelab. Hon säger att hela Enghelab och Azadi är dränkt i ett tjockt moln av rök, tårgas och pepparspray. Hon berättar att någon okänd öppnat sitt hem och släppt in dem. De gjorde upp en eld där inne (de sägs att röken av kol är det bästa mot pepparspray). Många ungdomar blev misshandlade. En annan kompis berättar att han med egna öron hörde hur en Basij beordrade de andra att skjuta mot fötterna.
Jag har så ont i magen att jag inte kan andas.
Det sägs att 19 personer har dödats. En bekant till A blev skjuten i benet. En annan av mina vänner såg en ung kvinna skjutas till döds framför henne. Det sägs att klippet finns på Facebook. Jag är som en levande död, jag försöker plugga men det går inte.
Det sägs att telefonerna är avlyssnade.
Jag kvävs till och med här, i mitt eget hem. Hoppas att någon hör mitt rop, att någon och kan hjälpa. Jag brukade älska tuggummin som är beska och starka. Nu tuggar jag bara söta fruktiga, men allt jag stoppar i munnen smakar beskt.
Torsdag 18 juni 2009 kl 01:05
... kom igen internet, fungera nu så jag kan bli uppdaterad...
Igår var det oklart var demonstrationen skulle hållas. På sajten stod det att en minnesstund för de döda skulle hållas i moskéerna. Men senare ringde mina kompisar och meddelade att Mousavi kommer till Toupkhane (vapenhusområdet) och att han bett alla att bära svarta kläder. Jag hade fruktansvärd sömnbrist och var dödstrött så jag stannade hemma, men mamma gick dit. Hon berättar att Mousavi stod längst fram i första raden vid demonstrationen. Folk hade tänt svarta ljus och det var helt tyst. På banderoller och plakat stod bl a:
MIN TYSTNAD ÄR HÖGRE ÄN DITT SKRIK
MIN DÖDA BROR, JAG TAR TILLBAKA DIN RÖST
OMRÄKNING OMÖJLIGT, OGILTIGFÖRKLARA VALET
MIN RÖST VAR GRÖN, INTE SVART SOM DITT NAMN
37 kända filmarbetare har skrivit ett uttalande angående händelserna. Många kända namn har skrivit under, bla Ezzatolah Entezami, Rakhshan Banietemad, Abbas Kiarostami, Fereshteh Sadr Orafaee, Mohsen Makhmalbaf, Fatemeh Motamed-Aria, Asghar Farhadi...
Det är inte bara i Teheran som universiteten blivit attackerade, även på universitet i Shiraz attackerades studentbostäder, med förstörelse och skadade studenter som följd. Det statliga televerket har meddelat att de inte har någon information om störningar i telenätet!!! De har ingen aning om varför sms och mobiler inte fungerar...
Å andra sidan har 300 kulturarbetare skrivit protestbrev och fördömt händeslerna. Molavi-teatern, en av de stora salongerna i Teheran, har stängt i protest, trots att de hade två framgångsrika pjäser på repertoaren. Den kända musikern och sångaren Shajarian har förbjudit radio- och tevekanalerna att spela hans verk. Mousavis högkvarter meddelar att det blir demonstration på lördag mellan klockan 16-19. Då marscherar vi från Enghelab till Azadi. Både Mousavi och Khatami (fd president) kommer att tala där. Lördag blir en stor dag. Karoubi har meddelat sina anhängare att delta i fredagsbönen, den stora andliga ledaren Khamenei ska tala då.
Nu är det kväll och ljudet av allas Allah-o Akbar ackompanjeras av regnet.
Även naturen är med oss!
Länge leve Iran!
Igår var det oklart var demonstrationen skulle hållas. På sajten stod det att en minnesstund för de döda skulle hållas i moskéerna. Men senare ringde mina kompisar och meddelade att Mousavi kommer till Toupkhane (vapenhusområdet) och att han bett alla att bära svarta kläder. Jag hade fruktansvärd sömnbrist och var dödstrött så jag stannade hemma, men mamma gick dit. Hon berättar att Mousavi stod längst fram i första raden vid demonstrationen. Folk hade tänt svarta ljus och det var helt tyst. På banderoller och plakat stod bl a:
MIN TYSTNAD ÄR HÖGRE ÄN DITT SKRIK
MIN DÖDA BROR, JAG TAR TILLBAKA DIN RÖST
OMRÄKNING OMÖJLIGT, OGILTIGFÖRKLARA VALET
MIN RÖST VAR GRÖN, INTE SVART SOM DITT NAMN
37 kända filmarbetare har skrivit ett uttalande angående händelserna. Många kända namn har skrivit under, bla Ezzatolah Entezami, Rakhshan Banietemad, Abbas Kiarostami, Fereshteh Sadr Orafaee, Mohsen Makhmalbaf, Fatemeh Motamed-Aria, Asghar Farhadi...
Det är inte bara i Teheran som universiteten blivit attackerade, även på universitet i Shiraz attackerades studentbostäder, med förstörelse och skadade studenter som följd. Det statliga televerket har meddelat att de inte har någon information om störningar i telenätet!!! De har ingen aning om varför sms och mobiler inte fungerar...
Å andra sidan har 300 kulturarbetare skrivit protestbrev och fördömt händeslerna. Molavi-teatern, en av de stora salongerna i Teheran, har stängt i protest, trots att de hade två framgångsrika pjäser på repertoaren. Den kända musikern och sångaren Shajarian har förbjudit radio- och tevekanalerna att spela hans verk. Mousavis högkvarter meddelar att det blir demonstration på lördag mellan klockan 16-19. Då marscherar vi från Enghelab till Azadi. Både Mousavi och Khatami (fd president) kommer att tala där. Lördag blir en stor dag. Karoubi har meddelat sina anhängare att delta i fredagsbönen, den stora andliga ledaren Khamenei ska tala då.
Nu är det kväll och ljudet av allas Allah-o Akbar ackompanjeras av regnet.
Även naturen är med oss!
Länge leve Iran!
Onsdag 17 juni 2009 kl 23:00
MIN TYSTNAD ÄR INTE ACCEPTANS , MIN TYSTNAD ÄR DEN HÖGSTA RÖSTEN!
VI VILL KROSSA MÄNNISKOGUDAR, INTE GLASRUTOR!
Det är två av de slagord jag läser på plakaten idag. Folkmassan är helt enorm. Vi går från 7-Tir till Enghelab och det går varken att urskilja början eller slutet på marschen. De flesta bär svarta kläder och det enda som hörs är TYSTNAD. Det cirkulerar bilder på Mousavi, där han står hand i hand med sin fru. Igår kallade Ahmadinejad demonstranterna för ”små ogräs”. Idag ser jag flera plakat med texten VI ÄR DET EPOKAVGÖRANDE OGRÄSET. Vi är mer än en miljon människor, och vi har händerna i luften, vår fingrar formar segertecknet.
Plötsligt börjar folk vissla och applådera, och jag hör hur det viskas: ”Karoubi är här, bland oss!” Strax efter sprids små lappar med ett meddelande från Mousavi. Han uppmanar oss att avsluta marschen och skingras innan mörkret faller, att vi ska hålla ihop i grupper och inte låta någon gå ensam hem. Mot slutet av marschen börjar ett gäng vråla slagord. Folk försöker lugna dem, men det går inte. Det är uppenbart att de inte hör till oss, de är här för att förstöra, så vi upplöser samlingen och folk tar sig hemåt.
Idag var det fotbollsmatch mellan Iran och Sydkorea. I första halvlek hade flera av de iranska spelarna på sig gröna band, men de tvingades ta av dem till andra halvlek.
Som vanligt klockan 22 öppnas alla fönster och människor ropar ”Allah-o akbar”. Men ikväll har Ahmadinejads anhängare bestämt sig för att göra samma sak. Därför meddelade Mousavi-högkontoret att man efter ”Allah-o Akbar” ska lägga till ”Ya Hossein till Mir Hossein” (Hossein är den tredje imamen som dog martyrdöden och Mir Hossein är Mousavis förnamn).
Fortfarande funkar det inte att skicka sms och sen i eftermiddags har mobilen också varit ur funktion. Det är häpnadsväckande egentligen. Hur kan människor ur denna enorma folkmassa kommunicera med varann?
VI VILL KROSSA MÄNNISKOGUDAR, INTE GLASRUTOR!
Det är två av de slagord jag läser på plakaten idag. Folkmassan är helt enorm. Vi går från 7-Tir till Enghelab och det går varken att urskilja början eller slutet på marschen. De flesta bär svarta kläder och det enda som hörs är TYSTNAD. Det cirkulerar bilder på Mousavi, där han står hand i hand med sin fru. Igår kallade Ahmadinejad demonstranterna för ”små ogräs”. Idag ser jag flera plakat med texten VI ÄR DET EPOKAVGÖRANDE OGRÄSET. Vi är mer än en miljon människor, och vi har händerna i luften, vår fingrar formar segertecknet.
Plötsligt börjar folk vissla och applådera, och jag hör hur det viskas: ”Karoubi är här, bland oss!” Strax efter sprids små lappar med ett meddelande från Mousavi. Han uppmanar oss att avsluta marschen och skingras innan mörkret faller, att vi ska hålla ihop i grupper och inte låta någon gå ensam hem. Mot slutet av marschen börjar ett gäng vråla slagord. Folk försöker lugna dem, men det går inte. Det är uppenbart att de inte hör till oss, de är här för att förstöra, så vi upplöser samlingen och folk tar sig hemåt.
Idag var det fotbollsmatch mellan Iran och Sydkorea. I första halvlek hade flera av de iranska spelarna på sig gröna band, men de tvingades ta av dem till andra halvlek.
Som vanligt klockan 22 öppnas alla fönster och människor ropar ”Allah-o akbar”. Men ikväll har Ahmadinejads anhängare bestämt sig för att göra samma sak. Därför meddelade Mousavi-högkontoret att man efter ”Allah-o Akbar” ska lägga till ”Ya Hossein till Mir Hossein” (Hossein är den tredje imamen som dog martyrdöden och Mir Hossein är Mousavis förnamn).
Fortfarande funkar det inte att skicka sms och sen i eftermiddags har mobilen också varit ur funktion. Det är häpnadsväckande egentligen. Hur kan människor ur denna enorma folkmassa kommunicera med varann?
Tisdag 16 juni 2009 kl 23:30
Nyheterna rapporterar om åtta döda och 27 skadade från gårdagens demonstration. Det hände efter att folk hade skingrats, då började Basij-milisen skjuta rakt in i folkmassan. Min kompis var där. Han tog hand om en 20-årig kille som blivit skjuten. Killen dog innan de kom till sjukhuset. Det sägs att det är fler än åtta döda. Läkarna och sjuksköterskorna strejkade en timme i protest mot dödsskjutningarna.
Det skulle vara en ny demonstration i dag klockan 17, men morgontidningen Iran (som är regeringens organ) skrev i morse att de ordnar en motdemonstration klockan 16 på samma plats. Så vår demo blev inställd. Men eftersom varken sms eller internet fungerar just nu och mobiltelefonerna krånglar så är fast telefoni det enda sättet att meddela sig.
Vi ska dela upp oss i grupper. En del går från Enghelab till Azadi och en del går från Vanak till Tajrish. Jag skyndar mig till Park Way. Många har redan samlats där. De flesta sitter på marken utanför radio- och tv-huset. De är helt tysta. Inga slagord. Inga skrik. Några ungdomar går fram till polisen och kramar dem. Folk bestämmer sig för att gå mot Tajrish, men specialgardet spärrar vägen. Några börjar skrika slagord, men de avbryter sig. Plötsligt börjar alla hosta. Jag känner hur hela min kropp börjar brinna, det bränns överallt och så förstår jag vad det är – pepparspray. Vi springer in på närmaste gata och folk skriker ut sin vrede mot Ahmadinejad. Det går fortfarande inte att skicka sms och nu på kvällen fungerar inte heller mobiltelefonerna. Vi skyndar oss hem för att ringa.
Nu är klockan 22 och jag hör protestropen. Hela staden har öppnat sina fönster och skriker "Allah-o Akbar"!
Det skulle vara en ny demonstration i dag klockan 17, men morgontidningen Iran (som är regeringens organ) skrev i morse att de ordnar en motdemonstration klockan 16 på samma plats. Så vår demo blev inställd. Men eftersom varken sms eller internet fungerar just nu och mobiltelefonerna krånglar så är fast telefoni det enda sättet att meddela sig.
Vi ska dela upp oss i grupper. En del går från Enghelab till Azadi och en del går från Vanak till Tajrish. Jag skyndar mig till Park Way. Många har redan samlats där. De flesta sitter på marken utanför radio- och tv-huset. De är helt tysta. Inga slagord. Inga skrik. Några ungdomar går fram till polisen och kramar dem. Folk bestämmer sig för att gå mot Tajrish, men specialgardet spärrar vägen. Några börjar skrika slagord, men de avbryter sig. Plötsligt börjar alla hosta. Jag känner hur hela min kropp börjar brinna, det bränns överallt och så förstår jag vad det är – pepparspray. Vi springer in på närmaste gata och folk skriker ut sin vrede mot Ahmadinejad. Det går fortfarande inte att skicka sms och nu på kvällen fungerar inte heller mobiltelefonerna. Vi skyndar oss hem för att ringa.
Nu är klockan 22 och jag hör protestropen. Hela staden har öppnat sina fönster och skriker "Allah-o Akbar"!
Måndag 15 juni 2009 kl 22:30
Jag har spenderat hela morgonen med att fundera på om jag ska gå med i demonstrationståget eller inte. JAG ÄR RÄDD!!!
Min mobil har ringt hela morgonen. En del av mina vänner vill gå med, andra säger att polisen har tillstånd att skjuta skarpt. Min kusin A ska gå. Han är säker. Så fort jag bestämmer mig för att delta så tänker jag plötsligt på alla saker som jag måste göra den närmaste tiden och hur hela min framtid hänger på dem. Prov i engelska, prov i alla andra ämnen och tusen miljoner saker. Niki, hur mycket bryr du dig om ditt land egentligen?
Jag sätter mig i min pappas knä, tittar djupt i hans ögon och vill att han ska säga åt mig vad jag borde göra. Han bara ler. S ringer. Hon har inte heller bestämt sig, men hon har hört att kulturarbetare och konstnärer börjar gå från Stadsteatern. Jag kan fortfarande inte bestämma mig. Plötsligt säger pappa att jag ska ta på mig mina ytterkläder. Jag lyder hans order som en god soldat. Vi sätter oss i bilen. Han säger att på hans tid, dvs revolutionen för 30 år sedan, så hade de inte heller något demonstrationstillstånd, men folk gick med i alla fall. Han säger:
"Tror du att du kan förverkliga dina framtidsplaner under den nuvarande regimen?
Tror du att du har frihet att välja din egen framtid?
Du måste gå i tåget för att rädslan ska släppa.
Och samtidigt riskera att bli dödad."
Ju närmare Azadi vi kommer, desto tätare blir trafiken. Folk har med sig gröna flaggor och tutar i protest. Polis och specialgardet står vid vägkanten. En religiöst klädd kvinna håller en affisch med Mousavis bild på. Hon passerar en gardist. Plötsligt tar han affischen och river sönder den så att bitarna faller över hennes huvud. Jag ser en mamma med sin son som sitter i en bil, båda bär gröna kläder. Plötsligt kör en polisbil rakt in i deras bil. Sonen kliver ur bilen, och skriker: ”Det här är polisen i mitt land!”
Vi närmar oss Azadi, men det är för sent. Jag ser hur folk går därifrån, demonstrationen är slut. En kille ropar: "Det är lika bra att ni vänder om, en miljon människor är på väg rakt mot er!"
Vi tar med oss så många vi kan i bilen. Bland dem finns två studenter från andra städer. De berättar om demonstrationen, att det var ofattbart mycket folk som demonstrerade och att alla var tysta. Inga slagord hördes, människor lyfte bara sina händer i protest. Han berättar att Basij-milisen (unga män i civila kläder) stormat studentbostäder, misshandlat studenter, förstört deras rum och egendom. De berättar att Khatami (ex-presidenten), Mousavi, Karoubi och Karbashi också gick med i demonstrationen.
Varför kunde jag inte bestämma mig för att gå i tåget tidigare? Det gör mig ledsen att jag missade det. Men samtidigt är jag glad att jag kom nu. Jag får samma känsla som jag hade dagen före valdagen. Folk viskar till varandra: I morgon eftermiddag, Valiye Asr-rondellen!
Min mobil har ringt hela morgonen. En del av mina vänner vill gå med, andra säger att polisen har tillstånd att skjuta skarpt. Min kusin A ska gå. Han är säker. Så fort jag bestämmer mig för att delta så tänker jag plötsligt på alla saker som jag måste göra den närmaste tiden och hur hela min framtid hänger på dem. Prov i engelska, prov i alla andra ämnen och tusen miljoner saker. Niki, hur mycket bryr du dig om ditt land egentligen?
Jag sätter mig i min pappas knä, tittar djupt i hans ögon och vill att han ska säga åt mig vad jag borde göra. Han bara ler. S ringer. Hon har inte heller bestämt sig, men hon har hört att kulturarbetare och konstnärer börjar gå från Stadsteatern. Jag kan fortfarande inte bestämma mig. Plötsligt säger pappa att jag ska ta på mig mina ytterkläder. Jag lyder hans order som en god soldat. Vi sätter oss i bilen. Han säger att på hans tid, dvs revolutionen för 30 år sedan, så hade de inte heller något demonstrationstillstånd, men folk gick med i alla fall. Han säger:
"Tror du att du kan förverkliga dina framtidsplaner under den nuvarande regimen?
Tror du att du har frihet att välja din egen framtid?
Du måste gå i tåget för att rädslan ska släppa.
Och samtidigt riskera att bli dödad."
Ju närmare Azadi vi kommer, desto tätare blir trafiken. Folk har med sig gröna flaggor och tutar i protest. Polis och specialgardet står vid vägkanten. En religiöst klädd kvinna håller en affisch med Mousavis bild på. Hon passerar en gardist. Plötsligt tar han affischen och river sönder den så att bitarna faller över hennes huvud. Jag ser en mamma med sin son som sitter i en bil, båda bär gröna kläder. Plötsligt kör en polisbil rakt in i deras bil. Sonen kliver ur bilen, och skriker: ”Det här är polisen i mitt land!”
Vi närmar oss Azadi, men det är för sent. Jag ser hur folk går därifrån, demonstrationen är slut. En kille ropar: "Det är lika bra att ni vänder om, en miljon människor är på väg rakt mot er!"
Vi tar med oss så många vi kan i bilen. Bland dem finns två studenter från andra städer. De berättar om demonstrationen, att det var ofattbart mycket folk som demonstrerade och att alla var tysta. Inga slagord hördes, människor lyfte bara sina händer i protest. Han berättar att Basij-milisen (unga män i civila kläder) stormat studentbostäder, misshandlat studenter, förstört deras rum och egendom. De berättar att Khatami (ex-presidenten), Mousavi, Karoubi och Karbashi också gick med i demonstrationen.
Varför kunde jag inte bestämma mig för att gå i tåget tidigare? Det gör mig ledsen att jag missade det. Men samtidigt är jag glad att jag kom nu. Jag får samma känsla som jag hade dagen före valdagen. Folk viskar till varandra: I morgon eftermiddag, Valiye Asr-rondellen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)