Nyheterna rapporterar om åtta döda och 27 skadade från gårdagens demonstration. Det hände efter att folk hade skingrats, då började Basij-milisen skjuta rakt in i folkmassan. Min kompis var där. Han tog hand om en 20-årig kille som blivit skjuten. Killen dog innan de kom till sjukhuset. Det sägs att det är fler än åtta döda. Läkarna och sjuksköterskorna strejkade en timme i protest mot dödsskjutningarna.
Det skulle vara en ny demonstration i dag klockan 17, men morgontidningen Iran (som är regeringens organ) skrev i morse att de ordnar en motdemonstration klockan 16 på samma plats. Så vår demo blev inställd. Men eftersom varken sms eller internet fungerar just nu och mobiltelefonerna krånglar så är fast telefoni det enda sättet att meddela sig.
Vi ska dela upp oss i grupper. En del går från Enghelab till Azadi och en del går från Vanak till Tajrish. Jag skyndar mig till Park Way. Många har redan samlats där. De flesta sitter på marken utanför radio- och tv-huset. De är helt tysta. Inga slagord. Inga skrik. Några ungdomar går fram till polisen och kramar dem. Folk bestämmer sig för att gå mot Tajrish, men specialgardet spärrar vägen. Några börjar skrika slagord, men de avbryter sig. Plötsligt börjar alla hosta. Jag känner hur hela min kropp börjar brinna, det bränns överallt och så förstår jag vad det är – pepparspray. Vi springer in på närmaste gata och folk skriker ut sin vrede mot Ahmadinejad. Det går fortfarande inte att skicka sms och nu på kvällen fungerar inte heller mobiltelefonerna. Vi skyndar oss hem för att ringa.
Nu är klockan 22 och jag hör protestropen. Hela staden har öppnat sina fönster och skriker "Allah-o Akbar"!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar