Lördag 20 juni 2009 kl 23.55

Det här är en av de värsta dagarna i hela mitt liv. Vi har alla bara gått och väntat på att den här dagen ska komma och att klockan ska bli 16. Speciellt efter Khameneis fredagspredikan igår, där han allierade sig med Ahmadinejad. Vi blev så fruktansvärt upprörda. Karoubi avblåste demonstrationen igår och uppmanade alla sina anhängare att ansluta sig till dagens demo. Den som skulle vara idag klockan 16.

Usch, jag mår inte alls bra. Jag vet inte om jag kan skriva om det här. Det har varit fruktansvärt idag. Redan imorse började radio och teve uppmana folk att INTE samlas. ”Det blir ingen demonstration idag”, sa de, ”alla folksamlingar kommer att bestraffas av polis och militär och alla protester kommer att slås ner”.

Klockan 16.30 åkte vi hemifrån. Det var på tok för sent, men vi åkte ändå mot Enghelab. Men alla vägar var avspärrade av Basij och militär. Grupper större än tre personer stoppades och fick vända om. Vi var fem i bilen. De stoppade oss. Jag klev av och började pratade med några tjejer som satt på trottoarkanten. En av dem hade blivit slagen med batong. A promenerade ensam ner till Enghelab och han har fortfarande inte kommit tillbaka. Jag håller på att bli galen. Mobilen funkar inte. Åh Gud, är du här nu? Finns du? Alla dessa unga människor med planer och mål för framtiden. Jävla skithög! Var är du nu? Är du rädd?

Jag väntar på att telefonen ska ringa, att de ska ringa hemifrån A och säga att han är hemma. Karegar-gatan är full av stenar och krossat glas, och från Enghelab ser jag en otäck rök stiga upp mot himlen. Solen är dold bakom tjocka svarta moln. Allt är otäckt, till och med naturen skrämmer mig just nu. Ett äldre par går bredvid mig på gatan. De säger att de kommer direkt från Enghelab. De har blivit misshandlade. Den gamle mannen säger:
”Vi är här för er ungdomars skull.”
Kvinnan upprepar hans ord och tillägger:
”Vi gjorde fel förut och nu vill vi reparera skadan.”
Det verkar vara många som tänker så, vi ser flera äldre par och föräldrar på gatorna. De flesta hör till det gamla gänget, de som förverkligade revolutionen för 30 år sen. De ångrar sig nu. Min telefon ringer hela jävla tiden, men det är inte A.

Jag har inte använt mitt radband på flera år, men konstigt nog så har jag tagit med mig det idag. Och nu använder jag det för att be böner. Jag har sagt till mig själv att ifall A klarar sig hem helskinnad så ska jag ge 10.000 toman i allmosor till Rad-organisationen. Är inte det konstigt? När man är maktlös så vänder man sig till det övernaturliga.

Det är bestämt att Allah-o Akbar ska ropas en kvart tidigare ikväll. I vårt kvarter har det bara varit vi och en granne till som öppnat fönstret och ropat, och vi har hört ropen från gatorna runtomkring oss. Men ikväll är vi många. Det känns som om det är alla grannar som ropar Allah-o Akbar. De ropar också: ”Död åt diktaturen!”. Jag är så hes av allt skrikande och gråtande så jag inte kan prata längre.

Nu ringer A! Äntligen! Han är hemma. Jag hinner precis tänka ”vad skönt” men så minns jag alla familjer som inte har hört något från sina kära. Kanske är de döda och kommer aldrig mer tillbaka. Hela min kropp är full av hat!

Sopor brinner på gatan, stanken är outhärdlig. En kompis ringer. Vi tappade dem. De fastnade i Enghelab. Hon säger att hela Enghelab och Azadi är dränkt i ett tjockt moln av rök, tårgas och pepparspray. Hon berättar att någon okänd öppnat sitt hem och släppt in dem. De gjorde upp en eld där inne (de sägs att röken av kol är det bästa mot pepparspray). Många ungdomar blev misshandlade. En annan kompis berättar att han med egna öron hörde hur en Basij beordrade de andra att skjuta mot fötterna.

Jag har så ont i magen att jag inte kan andas.

Det sägs att 19 personer har dödats. En bekant till A blev skjuten i benet. En annan av mina vänner såg en ung kvinna skjutas till döds framför henne. Det sägs att klippet finns på Facebook. Jag är som en levande död, jag försöker plugga men det går inte.

Det sägs att telefonerna är avlyssnade.

Jag kvävs till och med här, i mitt eget hem. Hoppas att någon hör mitt rop, att någon och kan hjälpa. Jag brukade älska tuggummin som är beska och starka. Nu tuggar jag bara söta fruktiga, men allt jag stoppar i munnen smakar beskt.