Måndag 15 juni 2009 kl 22:30

Jag har spenderat hela morgonen med att fundera på om jag ska gå med i demonstrationståget eller inte. JAG ÄR RÄDD!!!

Min mobil har ringt hela morgonen. En del av mina vänner vill gå med, andra säger att polisen har tillstånd att skjuta skarpt. Min kusin A ska gå. Han är säker. Så fort jag bestämmer mig för att delta så tänker jag plötsligt på alla saker som jag måste göra den närmaste tiden och hur hela min framtid hänger på dem. Prov i engelska, prov i alla andra ämnen och tusen miljoner saker. Niki, hur mycket bryr du dig om ditt land egentligen?

Jag sätter mig i min pappas knä, tittar djupt i hans ögon och vill att han ska säga åt mig vad jag borde göra. Han bara ler. S ringer. Hon har inte heller bestämt sig, men hon har hört att kulturarbetare och konstnärer börjar gå från Stadsteatern. Jag kan fortfarande inte bestämma mig. Plötsligt säger pappa att jag ska ta på mig mina ytterkläder. Jag lyder hans order som en god soldat. Vi sätter oss i bilen. Han säger att på hans tid, dvs revolutionen för 30 år sedan, så hade de inte heller något demonstrationstillstånd, men folk gick med i alla fall. Han säger:
"Tror du att du kan förverkliga dina framtidsplaner under den nuvarande regimen?
Tror du att du har frihet att välja din egen framtid?
Du måste gå i tåget för att rädslan ska släppa.
Och samtidigt riskera att bli dödad."

Ju närmare Azadi vi kommer, desto tätare blir trafiken. Folk har med sig gröna flaggor och tutar i protest. Polis och specialgardet står vid vägkanten. En religiöst klädd kvinna håller en affisch med Mousavis bild på. Hon passerar en gardist. Plötsligt tar han affischen och river sönder den så att bitarna faller över hennes huvud. Jag ser en mamma med sin son som sitter i en bil, båda bär gröna kläder. Plötsligt kör en polisbil rakt in i deras bil. Sonen kliver ur bilen, och skriker: ”Det här är polisen i mitt land!”

Vi närmar oss Azadi, men det är för sent. Jag ser hur folk går därifrån, demonstrationen är slut. En kille ropar: "Det är lika bra att ni vänder om, en miljon människor är på väg rakt mot er!"

Vi tar med oss så många vi kan i bilen. Bland dem finns två studenter från andra städer. De berättar om demonstrationen, att det var ofattbart mycket folk som demonstrerade och att alla var tysta. Inga slagord hördes, människor lyfte bara sina händer i protest. Han berättar att Basij-milisen (unga män i civila kläder) stormat studentbostäder, misshandlat studenter, förstört deras rum och egendom. De berättar att Khatami (ex-presidenten), Mousavi, Karoubi och Karbashi också gick med i demonstrationen.

Varför kunde jag inte bestämma mig för att gå i tåget tidigare? Det gör mig ledsen att jag missade det. Men samtidigt är jag glad att jag kom nu. Jag får samma känsla som jag hade dagen före valdagen. Folk viskar till varandra: I morgon eftermiddag, Valiye Asr-rondellen!