Onsdag 24 juni 2009 kl 01.45

Jag har varit i chock efter i lördags, jag har inte kunnat skriva ett ord. Jag tror vi alla behövde tid att bearbeta det som hände. Kanske vi har vant oss nu. Kanske till och med jag har vant mig. Nej, nu ljuger jag. Sånt här kan man aldrig vänja sig vid.

Idag var demonstrationerna inte lika omfattande som i lördags, men folk samlas snabbt och i små grupper runt om i stan, sen avlägsnar de sig fort från platsen. Basij-milisen syns fortfarande på gatorna med sina motorcyklar och batonger. De är speciellt aktiva på kvällar och nätter. De stoppar bilar och undersöker om man har bilder, affischer eller gröna band med sig. Om du har det så är det kört, de tar dig direkt.

På radio och teve visar de ingenting annat än lögner. Hela tiden, bara lögner. Igår visade teve en basij-kille som blev slagen, en kvinna höll nere honom medan andra personer slog. Men filmen om Neda som har skakat en hel värld, den visar de inte.

På teve visar de också Shirin Ebadi (nobelpristagaren) och Mohsen Makhmalbaf (filmregissören) som om de vore fiender, som om de ville förinta landet. Jag vet inte vad jag ska säga. Vad annat än avsky kan man känna inför alla dessa lögner, all denna grymhet? Före presidentvalet, när jag såg hur alla använde grön färg överallt och hela tiden, så tänkte jag att jag hade fått nog av grönt, att jag var trött på färgen. Men nu använder ingen färger längre, allt är bara svart. De dödas färg. Vi klär oss i svart för ALLA DÖDA MÄNNISKORS SKULL.

Jag blir inte kvitt Nedas ansikte. Hennes sista andetag vill inte lämna mig. Jag vet inte vad jag kan göra. Folk ropar fortfarande Allah-o Akbar kl 22.00 varje kväll. Först börjar kvinnorna och efter tio, femton minuter ansluter männen sig till kören. Jag vet inte om det är samma sak på andra gator, men här är det så.

Det är skrämmande. Vi protesterar i TYSTNAD, men de dödar. DÖDAR!

Neda, du slapp uppleva det här, men jag lovar att vi ska ta tillbaka DIN RÖST!

Niki